Bakgrunden till mitt naturintresse
Källa och citat: Veikko Salkio, Bakgrunden till mitt naturintresse – ofta efterfrågade teman 14.1.1992
Liksom alla barn så har jag varit intresserad av djur så länge jag kan minnas. Det som är avvikande med mig är att jag stannat på samma nivå som barnen ända till dessa dagar. Då jag dessutom har en medfödd primitiv samlarböjelse så ser man resultatet i dessa glasskåp.
Det egentliga uppvaknandet skedde nog på min födelseort Imatra när jag hittade en bok som mina syskon lämnat kvar, en zoologibok skriven av K. E. Kivirikko. Den bläddrade jag sönder redan länge innan jag ens kunde läsa. Då jag blev lite äldre kände jag med bokens hjälp även igen fågelarter i naturen. Den första fågeln jag kände igen var en bofink. Jag minns texten i boken: ”Örnen har till följd av obegränsad förföljelse blivit ovanlig” och ”man lär ha betalat skottpengar för ormvråk man trodde var duvhökar”. Detta framkallade hos mig redan i unga år tanken om att det är nödvändigt att skydda naturen. Om texterna hade börjat till exempel med ”skydda naturen”, skulle texten kanske haft motsatt inverkan på det finska tjurskalliga sinnelaget. Kanske skulle jag ha tänkt ”skydda själv”.
Som 15-åring preparerade jag min första fågel, en morkulla, med hjälp av en handbok skriven av den kända läroboksförfattaren K. E. Kivirikko, som också är känd som djurpreparerare. Jag har alltså tagit intryck av honom inom tre olika områden: ornitologi, naturskydd och konservering. Senare ville ödet att jag skulle få tillfälle att träffa min respekterade lärofader. Detta hände på sommaren under krigsåret 1943 då jag var på permission från fronten. Samtidigt fick jag också under hans ledning bekanta mig med hans omfattande fågelsamling. Detta var inte enda gången vi träffades, men nu blir jag frestad att berätta om hur författaren A.E. Järvinen, som skrev böcker om vildmarken, ett par årtionden senare blev inspirerad att skildra sin originella lärare från skoltiden. Läraren hette Kivirikko.
Tillbaka till min tidiga ungdom. Det torde inte vara någon överraskning att min fritid gick åt till terrängutflykter eller till att sitta med näsan i fågelböcker. I synnerhet var jag intresserad av min favoritförfattare Einari Merikallios berättelser från Petsamoområdet. Finland hade ju vid den tiden glädjen att äga en smal remsa arktisk Ishavskust, naturvännens drömlandskap. Största delen av Merikallios skildringar utspelar sig på en ö i det öppna havet nära Kalastajasaarentos kust, där det finns en fortplantnings- och tummelplats för tusentals lunnefåglar, ejdrar, måsar och många andra bevingade – ett riktigt fågelparadis. I mitt barnasinne hade en hemlig önskan börjat gro om att en gång med egna ögon och öron uppleva det brokiga livet på den sagolika arktiska ön.
Min önskan blev till en tvångsföreställning – jag måste till Heinäsaaret.
Samtidigt som jag växte upp byggdes ett vattenkraftverk vid Imatraforsen för energiekonomins behov. Landskapet vändes upp och ner. Den mäktiga barrskogen på ön ovanför forsen höggs ner liksom den urgamla skogsdungen med klibbal på stranden. Det var orsak nog till gråt för en pojkspoling som jag och den första krisen i mitt liv. Inget tyglade min dröm och vilja att en gång komma till fågelön i Ishavet.
Och jag tog mig dit.
I förbifarten hade jag blivit fullvuxen. Konstigt nog hade gränsbevakningsväsendet tagit mitt gnäll om att få komma och trygga fåglarnas häckningsfrid på Heinäsaari på allvar. Denna uppgift hade anförtrotts åt nämnda väsen. Den stora dagen stundade den 20 maj 1936. För att använda en utsliten fras: min lycka kände inga gränser.