Berggrundens drag i vårt land är gamla, bara en liten del av bergarterna är yngre än 1 800 miljoner år. Utmärkande drag i Finlands berggrund berättar såväl om stora förändringar i hela jordens atmosfär som om lokala händelser som starkt bearbetat berggrunden.
Siurua gnejs är en grå bergart med smärre ränder. Dess huvudmineral är fältspater och mörk glimmer, dvs. biotit. Utmärkande för bergarten är dess höga ålder som slagits fast med radiometriska metoder med hjälp av zirkonkristaller som finns i stenen. Resultaten visar att zirkonerna i Siurua gnejs har kristalliserats för ca 3 500 miljoner år sedan. Siurua gnejs är Finlands, Fennoskandiens och hela EU:s äldsta kända bergart. När Siurua gnejs bildades fanns det inte ännu liv på jorden, marken var karg och påminde närmast om nuvarande Mars.
Virttiövaara kvartsit har bildats vid forntida fastlandets tidvattenkust för ca 2 750 miljoner år sedan av avlagrad sand. Fyndigheten har smala zoner av en grön kvartsitvariant som kallas aventurinkvartsit. I aventurinkvartsit har utrymmet mellan kvartskorn fyllts med finkornig, kromhaltig fuchsit. Det antas att när Virttiövaara kvartsit har bildats har solens strålningseffekt bara varit 70 procent av nuvarande. Klimatet var dock varmt eftersom jordens atmosfär bestod i huvudsak av starka växthusgaser: metan och koldioxid.
Urkkavaara diamiktit har bildats av en blandad jordart som avlagrats av glaciären för ca 2 350 miljoner år sedan. På blocket kan man urskilja ljus granit, vita stycken av gångkvarts och svarta knölar av fyllit. Avlagringens sand, silt och lera har omkristalliserats till biotit, klorit, kvarts, fältspat och sericit. Urkkavaara diamiktit anknyter till jordens första globala istid för 2 400–2 200 miljoner år sedan, Huronistiden. Huvudorsaken till att klimatet svalnade och ledde till Huronistiden anses vara förändringen av jordens atmosfär på grund av assimileringen av cyanobakterier. Ökande syre bröt ned metan till koldioxid som bands i stora mängder när klippor vittrade. Det här ledde till en radikal nedkylning av klimatet. I Urkkavaara stenar har man hittat strukturer som visar att den forntida glaciären slutade vid havet.
Dolomit från Lappland har bildats för 2 200–2 060 miljoner år sedan vid tidvattenkusten eller vid tidvis torkande flodslätter i huvudsak av kalkgyttja som bundits och sedimenterats av cyanobakterier. Provblockets främre yta representerar forntida havsbottnens tvärsnitt. De böjda och ”molnaktiga” skiktade strukturerna har uppstått via avlagring och sedimentering av sedimentmaterial i anknytning till mikrobers tillväxt och ämnesomsättning. De ovalformade upphöjningarna i blockets övre yta representerar formen hos forntida havsbottnen. När stromatoliter bildades i Södra Lappland låg Fennoskandiska urbergsskölden nära ekvatorn. De äldsta kända stromatoliterna är 3 700–3 500 miljoner år gamla. Uråldriga cyanobakteriefält satte igång uppkomsten av jordens aeroba atmosfär.
Klotgranit är en sällsynt nyck av naturen. Virviks fyndighet av klotgranit är den första i sitt slag som upptäckts i Finland. Fyndigheten är 40–50 meter lång och 20–30 meter bred. Den äldsta delen av Virviks klotgranit representeras av ljusgråa områden (plagioklas) i mitten av kloten vilka har fungerat som kristalliseringens mittpunkter. Efter att kärnorna kristalliserats bildades runt dem en ramstruktur av ljusa (fältspat) och mörka (biotit) ränder. Den avspeglar de förändringar som skett i konsistensen och kristalliseringsförhållandena vad gäller smältan runt kloten. I den tredje fasen kristalliserades den gråbrokiga massan som fyllde ut utrymmet mellan kloten. Provblockets yngsta del representeras av en mikroklingranitgång (ålder 1 840–1 820 miljoner år) som skär den glänsande ytan. Sannolikt är klotgraniten inte väsentligt äldre än mikroklingraniten.
Provblocket är Viborgs rapakivimassiv från Vederlax. Den har kristalliserats för 1 650–1 625 miljoner år sedan. På stenplattan syns två bergarter: rapakivi i brunaktig nyans samt anortosit i mörk nyans. Rapakivigranit är bland de yngsta graniterna i Finland. I rapakivi bildar kalifältspat i allmänhet stora, rätt runda strökorn. Kännetecknande för rapakivis viborgittyp är en ljus plagioklaskant runt kalifältspat. Den delen av plattan som har en mörk nyans är anortosit som förekommer i rapakivi i varierande stora inneslutningar. Anortosit består i huvudsak av plagioklas vars kristaller iriserar i spektrums färger som labradorit. I Finland används benämningen spektrolit som dess synonym.
För ungefär 78 miljoner år sedan träffades jorden av en meteorit med en dryg kilometers diameter med den följden att en nedslagskrater bildades, nuvarande Lappajärvi. Meteoriten förgasades. Berggrunden krossades och smälte. Som sista fas uppstod mottryck i kraterns botten och i mitten av kratern bildades en upphöjning, Kärnänsaari. De mörka delarna i kärnäit är grundmassa som omkristalliserats snabbt när stenen helt smält. De ljusa delarna är stycken av bergarter från nedslagsplatsens berggrund. I kärnäit förekommer höjda halter av spårämnen från nickel, kobolt, krom och platinametaller, vilka härstammar från meteoriten.
Geologiskt sett tillhör Mellersta Österbotten till den svekofenniska delprovinsen, som till största del består av glimmergnejs och omvandlade stenarter, migmatiter. I området påträffas också djupbergarter som är vanliga i hela Finland, såsom granit och granodiorit.
För cirka 1 910 miljoner år sedan avlagrades sand, lera och gyttja på forntida havsområdet som hade vulkaniska ökedjor. Det var typiskt för sedimentationen att substanser som avlagrades på sluttningar under vattnet tidvis rasade. Detta ledde till slamströmmar som störtade ner i sänkor i havsbottnen. Mellan havssedimenten hamnade lava och aska som bildats vid vulkanisk aktivitet.
Sedimenteringsfasen följdes för cirka 1 880 miljoner år sedan av en omfattande kollision av litosfärens plattor och av bergveckning. Under händelseförloppet sjönk havssedimenten och de vulkaniska stenarterna ner till bergsfoten på cirka 15 kilometers djup. Stenarterna i Mellersta Österbottens berggrund har fått sin nuvarande form djupt nere i jordskorpan genom partiell smältning och omkristallisering.
Under hårt tryck och i hög temperatur omkristalliserades en del av havssedimenten till gnejs och skiffer som innehåller mörk glimmer, dvs. biotit. De blågrå områdena på kartan.
Vulkanernas utbrottsprodukter ändrades till olika vulkaniska stenarter. De syns som långa och smala skikt i gnejs och skiffer som bildats av sand och lera. Gröna och mörkgrå områden på kartan.
En del av havssedimenten smälte helt. Smälta, dvs. magma, som uppkom på det här sättet omkristalliserades till grovkorniga djupbergarter (granit, granodiorit, kvartsdiorit) då temperaturen och trycket sjönk. Gula områden på kartan.
Bland stenar av granit steg alkalisk smälta upp djupt från jordmanteln och kristalliserades till mörka djupbergarter (diorit, gabbro, peridotit). Senapsbruna områden på kartan, inget provblock.
För cirka 1 870 miljoner år sedan bildades också ett heterogent bergartsområde, också känt som Vasa granit, till följd av att forntida havssediment delvis smälte, omkristalliserades med samtidig förkastning. Kännetecknande för en variant av den är stora vita kalifältspater på bergyta i grå skala. En annan variant av Vasa granit är blandbergarten migmatit. I den ingår bland grå granit som lämningar skifferstycken som bättre förvarat sina ursprungliga drag.
För cirka 1 800 miljoner år sedan smälte jordskorpan på grund av en värmepuls till följd av bergveckning. Det uppkom granitisk magma som kristalliserade sig bland äldre stenar och bildade granitisk djupbergmassiv. Laxröda områden på kartan.
Till de sista faserna vid uppkomsten av ung granit anknyter spodumenpegmatitgångars intrång i gnejs och skiffer. Gångarna är potentiella litiummalmelement. Gångarna går inte att urskilja i kartans skala, men litiummalmprovinsen, som deras förekomstområde bildar, samt de bäst kända Li-malmelementen har märkts ut på kartan som avgränsning och punkter. Området markerat med en blå streckad linje på kartan.
