Som yngre tänkte jag att jag skulle kunna arbeta med nästan vad som helst som jag kan och klarar av. Så tänker jag fortfarande, men inte villkorslöst. Jag skulle kunna arbeta med vad som helst för att kunna betala mina räkningar – men endast under en bestämd tid.
Det viktigaste med arbetet är att jag upplever att det jag gör är meningsfullt och att jag genom mitt arbete främjar viktiga frågor. Lönen är inte det viktigaste med arbetet, även om jag anser att man ska få en rättvis lön med tanke på uppgiftens kravnivå och belastning och jämfört med andra som utför samma arbete.
Även om jag inte längre på något sätt kan anse att jag tillhör den yngre generationen så har jag liknande tankar som anställda från den yngre generationen. Om det tidigare tänktes att det är bra så länge man får något slags levebröd, så är meningsfullhet viktigare än lön framför allt för anställda från den yngre generationen. Till exempel enligt Emma Lambergs avhandling önskar sig unga kvinnor ett emotionellt sett belönande arbete som stämmer överens med deras egna värden.
Enligt Arbetshälsoinstitutets psykolog Elisa Vatanen som intervjuades av Yle i samma sammanhang är det viktigt att arbetet stämmer överens med ens egna värden och att man har möjlighet att främja frågor som man upplever som viktiga. Samtidigt upplever man det som viktigt att man kan utvecklas, har arbetsuppgifter som är lämpligt krävande och att man känner sig framgångsrik i arbetet.
Värt att fästa uppmärksamhet vid att arbetet upplevs som meningsfullt
På lång sikt skulle det kunna bli tungt och till och med utmattande att arbetet inte ger något mer än lönen. En så stor del av vår vakna tid går till arbetet och därför är det önskvärt att man får ut också något annat än en lön. Upplevelser av meningsfullhet kan man förstås också söka bland sina fritidsintressen, men det finns nödvändigtvis inte kraft kvar för det om själva arbetet tar alla resurser. De anställda försöker sköta sitt arbete in i det sista, även om de är utmattade, men det kan hända att man inte orkar annat än ligga på soffan på fritiden.
I den ovan nämnda intervjun sammanfattar Valtanen ganska slagfärdigt att det är klart att arbetsplatsen inte finns till för att skapa välbefinnande på arbetsplatsen. Det väsentliga är att man får arbetet gjort. Men bäst utförs arbetet när arbetsförhållandena är sunda och trygga, det vill säga när de anställda mår bra i sitt arbete. Det har med andra ord betydelse att arbetet är meningsfullt och det här borde man fästa särskild uppmärksamhet vid på arbetsplatserna.
Enligt Arbetshälsoinstitutets uppföljningsundersökning Miten Suomi voi? (Hur mår Finland?) hade en yngre ålder en svag koppling till ett sämre välbefinnande och mindre resurser i arbetet. Om undersökningens resultat konstaterar forskningsprofessor Jari Hakanen att arbetshälsa bland framför allt unga kan främjas genom att satsa på samhörighet, uppskattning och uppmärksammande av framgång på arbetsplatserna, det vill säga så vitt jag förstår på sådana frågor som är kopplade till att man upplever att arbetet är meningsfullt.
När arbetet inte längre är meningsfullt
Ett arbete som först är meningsfullt kan upphöra att vara det om sådana frågor som man upplever som viktiga i arbetet ersätts av helt andra frågor. Till exempel om möten med klienter ersätts av att största delen av arbetsdagen går åt till onödig byråkrati, registrering av olika frågor i datasystem och utredning av datatekniska utmaningar.
När det meningsfulla försvinner från arbetet kan det leda till utmattning. Författaren Minna Rytisalo berättar (tidningen Anna 18/2023) hur distansundervisningen enligt henne tog bort de bästa sidorna med undervisningen, det vill säga närvaro och människomöten. Eller hur förändringen inverkade på att hon inte längre kunde undervisa i sådant som hon själv ansåg vara viktigt, utan arbetet gick över till att endast förbereda inför studentskrivningarna. Även ett meningsfullt jobb kan förlora sin mening om den anställda inte kan utföra det så väl som hen skulle önska, till exempel på grund av bristfälliga resurser.
Utöver meningsfullhet kunde frågan också undersökas med tanke på effektivitet, så som Roope Lipasti gör i sin kolumn. Är det sist och slutligen ens effektivt när sakkunniga inom olika branscher måste sköta allt onödigt trams till följd av inbesparingar och använda sin arbetstid till allt annat än sin kärnkunskap.
Numera är det ganska vanligt att arbetsdagen för sakkunniga inom olika branscher också omfattar många uppgifter som inte hör till deras kärnkompetens eftersom det inte finns någon annan i organisationen som kan utföra uppgifterna. Oftast tar de här uppgifterna ganska mycket tid men skulle inte kräva en sådan nivå av sakkunnigutbildning och -kompetens. Det här går ut över det egentliga arbetet, såsom att möta och lyssna på klienten och hens behov, vilket den sakkunniga upplever som det viktigaste med arbetet och det som hen är bra på.
Att meningsfullheten försvinner från arbetet är inte någon bagatell och ingen förlust bara för den enskilda anställda eller arbetsgemenskapen. I värsta fall kan det också påverka hur hela branschen framstår och hur attraktiv den upplevs vara.
Satu Kungsbacka
satu.kungsbacka@kokkola.fi
Satu Kungsbacka är kommunikationskoordinator och har som uppgift att planera, samordna och genomföra kommunikationen i anslutning till kommunförsöket med sysselsättning i Karlebyregionen. Satu är pedagogie och filosofie magister med lång erfarenhet av kommunal kommunikation. Hon intresserar sig särskilt för kommunikation inom organisationen. Satu anser att kommunikation framför allt är strategisk och systematisk verksamhet som också kräver beredskap att reagera snabbt på nya situationer.